Järnet och skogen var det som en gång byggde upp Strömsbergs bruks storhet. Här har folk bott och brukat jorden sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Det finns gott om spår från gången tid i form av fornlämningar, bo- och gravplatser.
Med vallonernas ankomst till Sverige – värvade hit bl a av framsynta företagsledare som Louis de Geer – tog också framställningen av stångjärn fart. Många av invandrarna bosatte sig vid de norduppländska bruken. Här fanns också goda förutsättningar för en kvalitetsstålframställning – skogen, att framställa kol ur – vattnet från Tämnarån, som gav den nödvändiga energin att bearbeta järnet – och så råvaran själv, järnmalmen från bl a gruvan i Dannemora.
Västlands bruks ägare Wellam Wervier köpte mark kring Dorkarby ström och fick 1643 privilegiebrev att bygga Strömsbergs bruk. Här började tillverkas muskötplåt till Söderhamns gevärsfaktori. 1695 arrenderade HG Enander bruket, som han senare kom att äga tillsammans med Västlands bruk. Under rysshärjningarna 1719 brändes det sistnämnda ner. Västlands smedja återuppbyggdes 1721 och masugnen 1722. Smidet i Västland avslutades 1902. Strömsberg klarade sig och övergick 1734 i Charles de Geers på Lövsta ägo. 1877 köpte Axel Wachmeister Strömsberg, där stångjärn tillverkades fram till 1920, då bruket såldes till Stora Kopparbergs AB. I samband med köpet lades järnframställningen ner. Ångsågen uppförd 1911, återstod nu som enda industriell verksamhet. Dess produktionskapacitet uppgick till sågade 100 000 timmer/år. Intill sågen låg kolgården. Där kolades resterprodukter från sågen liksom från skogsbruket i övrigt. 1955 lades kolningen ner, och 1961 stängdes sågen.
Under 1980-talet såldes alla fastigheter av Stora Kopparberg. Numera är alla hus privatägda. Nästan alla gamla industribyggnader ägs av Stiftelsen Strömsbergs Bruks Industriminnen, som bildades 2003. Strömsbergs bruk är det enda i Uppland, där alla komponenter typiska för ett vallonbruk och för bruksmiljö under 1700- och 1800-talen ännu finns bevarade
Lancashiresmedjan vid Strömsbergs bruk
Delvis efter en intervju med Einar Sillén gjord av Upplandsmuséet 1979.
Järnmalmen kom huvudsakligen från Dannemora men också från bl a Ramhäll. Från början av 1874 till 1917 kördes malmen på järnväg till Tierp och därifrån i pråmar bogserade av båt via Tämnarån till Strömsberg. När Strömsberg fick järnväg 1919 upphörde båttrafiken och malmen kom med tåg till Strömsberg. Malmen lossades av en stor kran och lades på en vagn. I denna transporterades malmen till malmbacken, där den tömdes ut i högar. Malmslagare bearbetade malmen till mindre stycken, vilka transporterades till rostugnen för att där uppvärmas tillsammans med kolgas. Efter rostningen (malmen fick en knottrig yta) krossades den till mindre bitar.
Därefter hälldes malmen tillsammans med kol i masugnen från dess topp (”kransen”). Varm luft blåstes in i den smältande malm-kolmassan under c:a 12 timmar. Malmen befriades därigenom på syre, järnet kom att innehålla kol, viket gjorde det sprött. Två dylika ”järnprodukter” erhölls då – tackjärn och gösjärn. Tackjärnet vidareförädlades i smedjan i Strömsberg medan gösen användes till vallonsmide i Ullfors först med båt till Fors och därifrån med häst och vagn.
Bönderna som var arrendatorer till bruket hade med i kontrakt att framställa träkol i kolmilor. Kolet transporterades till bruket i hjul- eller medförsedda stora korgar – ”kolryssar”. Kolen var ofta starkt förorenad av sand och grus och måste tvättas. Detta skedde i ett vattenfyllt tråg – ”vasklåren”, där sand och grus, som var tyngre, sjönk till botten medan den lättare kolen flöt på vattnet.
För att få smidbart stål måste det kolhaltiga tackjärnet befrias från det mesta kolet. Detta skedde i lancashirehärden, där tackjärn och kol blandades och smältes. Till smältan fördes luft, vars syre förenade sig med kolet. Därmed renades järnet, och avsvalnat och i degaktig form kunde det smidas via ”mumblingen” – en vattendriven hammare – till mindre bitar – ”smältstycken”. Vid lågt vatten ersattes ”mumblingen” av en stor ånghammare, som kallades Karl XII.
Lancashirejärnet smiddes sedan ut till stångjärn (Strömsbergs bruk enda ”förädlade” järnprodukt). I vällugnen upphettades järnet till smidbart skick och bearbetades i räckhammaren till stångjärn. Sista momentet var att släta till produkten i släthammaren.
Arbetsprocessen vid masugnar och smedjor pågick från tidig måndagmorgon till sen lördagseftermiddag. Under söndagen utfördes reparationer på ugnar, hammare, maskiner och verktyg.
Läs hela intervjun i pappersform. Dokumentet finns hos Samarbetskommittén i Strömsbergs bruk!
Historiska bilder (Klicka på bilderna för att se dem i större format)
Bild 1-10 Finklädda för fest
Bild 11-20 Musik ska byggas utav glädje
Bild 21-30 Fordon, fart , fläkt
