Vak upp till möda, min raska arm!
Vak upp med makt,
Min trogna dundrande slägga!
Den dagen skole vi hålla varm.
Tills sent ikväll vi oss lägga!
(Johan Olof Wallin)
Här står de stora fabrikerna
mörka under himlen –
Fick de inte vårt blod
skulle de inte kunna leva
och inte sjunga maskinvisor.
Vårt blod är det
som om natten flammar ur fönsterna…
(Artur Lundkvist)
Vulkansöner… bjuda… ett skådespel av det hårdaste
arbetets munterhet… ur smedjan uppstigande eldkvastar…
(Erik Gustav Geijer)
Oförnöjd med tillvaron var du inte men kvällarnas och nätternas vila behövde du, nästa dag skulle herrgårdspatron… åter han din kraft.
(Gunnar Adolfsson)
Däruppe på väsande masugnskransen ur lågorna stiger den virvlande dansen
av gnistor, som glimma som stjärnor mot höstnattens blågrå sky.
Och dånet av dunkande stångjärnshammar
går vida kring speglande, nyfrusna dammar…
(Olof Thunman)
Att härstamma från vallonerna ansåg en del vallonsläkter
– en del av övriga arbetarna också för den delen – som något extra förnämt. Många vallonsmeder tyckte sig stå över de andra arbetarna.
(Karl Kilbom)
Arbetarna var människor som utnyttjades och utplånades. De flesta var länge egendomslösa analfabeter som varken lämnade brev eller ägodelar efter sig. De uppgifter som finns var om dem är så gott som ”andrahandsmeddelanden” – arbetsgivares, domstolars, läkares och prästers utlåtanden, ofta tendensiösa partsinlagor.
(Per Anders Fogelström)
Marken var svart vida omkring… Från byggnaden hördes ett obeskrivligt larm. Det dånade och fräste. Det lät, som någon med starka slag sökte försvara sig sig mot ett väsande vilddjur.
(Selma Lagerlöf)
Det gick en sotig mänska med ögon matt som porslin
och svettades hett under sotet i de vassaste vindarnas vin.
Hans själ kunder brinna som andras, hans bröst hade hat
och tro
och längtan steg med röken ur skogens eviga ro.
(Dan Andersson)
Vad hade vi för stolthet
så när som på fina sandjordspotatis,
den skröt vi lite med, den var ljus och slät i skalet.
(Elsie Johansson)
Ur söndagskvällens stillhet kan jag ana än
hur örat vilade och drack tystnad,
När larmet för tolv korta timmar dog.
Sedan slår minnet till sin motor:
bullret kommer lunkande som sävliga oxar,
en knipphammare skrattade kallt och gällt,
slipmaskiner visslar och släggor slår…
(Stig Sjödin)