HISTORIK
Welam Wervier förvärvade i slutet av 1630 ett hemman i Dorkarby by. Här vid Darkarby ström ville han anlägga ett nytt bruk för tillverkning av muskötplåt till Söderhamns gevärsfaktori. Mellan åren 1643-45 byggdes en masugn och en hammare. Omkring 1652 började bruket kallas för Strömsberg. År 1695 utarrenderades bruket till Hans Gabriel Enander som så småningom blev ägare till Strömsbergs och Västlands bruk. Under ”rysshärjningarna” sommaren 1719 brändes Västlandsbruk ned. Strömsberg kom att skonas. År 1734 såldes bl a Strömsberg till Charles de Geer på Lövsta, en ägarepok inleddes som kom att räcka ända till 1877. Det är under denna tid som de centrala delarna av bruket fick sin utformning. År 1877 förvärvades Strömsberg av Axel Wachmeister som därmed också blev ägare till bruken i Västland, Ullfors, Hillebola och Utansjö i Ångermanland (sålt 1881). Från 1877 och fram till 1920 upplevde bruket sin sista blomstringsperiod. Här fanns då förutom ett järnbruk, kvarn, ångsåg med hyvleri, kolgård, tegelbruk, trädgård och plantskola. År 1920 köptes bruket av Stora Kopparbergs Bergslags AB och järnhanteringen upphörde. Till egendomen hörde även andelar i Dannemora gruvor. Den totala ägovidden utgjordes av omkring 33 000 hektar, varav 22 200 produktiv skog.
HERRGÅRDEN
Den ursprungliga herrgården flyttades i slutet av 1600-talet till Västland. Nuvarande huvudbyggnad uppfördes av Charles de Geer 1757-58 som änkesäte för hustrun Charlotta Catherina Ribbing. År 1896 skedde en om- och tillbyggnad som gav huset ett totalt nytt utseende. 1961 genomfördes en radikal ombyggnad som återgav huset sin tidigare 1700-tals exteriör. I nedre våningen är en del av den ursprungliga inredningen bevarad. Till herrgården hör tre flygelbyggnader, varav den vita är uppförd omkring 1700. De två faluröda uppfördes under andra hälften av 1600-talet. Herrgårdens byggnader är idag privatägda.
KLOCKSTAPELN
I herrgårdens närhet står det år 1736 uppförda klocktornet med ljusmålad panel och barockhuv. Uret till klockstapeln tillverkades av urmakare Gabriel Blomberg (c:a 1675 – 1751) anställd vid Lövstabruk. Ett kvitto från 1736 på erhållen likvid för urmakarens del finns i Lövstabruks arkiv. Det mekaniska urverket med enbart timvisare renoverades senast i mitten av 1900-talet. Tornets kraftiga ringklocka styrde med fyllig, djup klang till arbete och vila. Under sommaren i början av förra seklet ljöd klockan 07.oo, 8.30, 09.oo, 13.oo 14.oo och 19.oo. På vintern var förmiddagstiderna oförändrade. Under eftermiddagen ringde klockan 12.oo, 13.oo och vid mörkrets inbrott.
SPANNMÅLSMAGASINEN OCH ISKÄLLAREN
Utmed allén från herrgården mot ladugården står två större spannmålsmagasin. Det i slaggsten är uppfört 1842. Det rödmålade timmermagasinet byggdes omkring år 1850. Det vita var gratialmagasin. Där kunde bruksanställdas löner hämtas in natura. Sjuka och behövande tilldelades materiellt stöd. Snett emot magasinen finns en i sten uppförd iskällare (dåtidens kylskåp). Robert Mattsson har forskat lite kring klockstapeln och uret i denna och dess ursprung. Via dokument bl. a. från arkivet i Lövstabruk har han kommit fram till, att tillverkaren av uret var en urmakare Gabriel Blomberg (c:a 1675 – 1751) anställd vid Lövstabruk. Från år 1736 finns ett kvitto på utbetalning för nämnda ur till Blomberg.
ARKIVBYGGNADEN
Mellan herrgården och magasinen ligger brukets gamla arkivbyggnad, uppförd 1828. Idag ändrad till kapell för gudstjänstbruk. I närheten ligger ett fyrkantigt, rektangulärt stenblock med inskriptionen CDG EWvH och därunder Ao 1792. Bokstäverna ska tydas: Charles De Geer, Eleonora Wilhelmina von Höpken Anno 1972.
BRUKSKONTORET
Vid bruksdammens norra del ligger det gamla brukskontoret som fram till 1910 var snickeriverkstad. Efter Stora Kopparbergs Bergslag AB:s köp av Strömsbergs bruk 1920 användes huset som kontor till företagets lantbruks- och skogsförvaltning. Idag finns här bl a Café Strömsberg. Under en period användes den vita flygelbyggnaden vid herrgården som brukskontor.
KOLHUSEN
Av sammanlagt åtta kolhusen i masugnens närhet återstår två välbevarade. Det vitputsade mindre uppfördes 1854. Det större i trä några år därefter restaurerades senaste gången i början av 2000-talet och är nu ett av få bevarade kolhus i denna storlek. Tillsammans kunde de två rymma mer än 7 000 m3 kol, som användes i hammarsmedjan. Av övriga sex kolhus återstår ett vitt längs Industriminnesvägen, idag ändrat till verkstad/förråd. Hopbyggda och parallellt med husets långsida fanns ytterligae tre. Vinkelrätt mot kortsidorna mot nordost låg ytterligare två. Samtliga var hopfogade till en helhet. De sex byggnaderna försåg masugnen med träkol. När järnvägen kom till Strömsberg drogs ett stickspår in i dem.
ROSTUGNARNA
Nedanför masugnen finns idag endast rester kvar av de två rostugnar som hade uppförts 1849 respektive 1882. Skorstenarna revs år 1933. Här upphettades malmen för att driva ut svavel, fosfor, arsenik och andra föroreningar. Processen gjorde malmen spröd innan den krossades (bokades) och fördes till masugnen.
MASUGNEN
Med hjälp av bl a träkol smältes malmen i masugnen till tackjärn, som formades till långa limpliknande s k gös på c:a 4 m eller fyrkantiga tackjärnsstycken s k galtar på ungefär 25 x 25 x 5 cm. Nuvarande masugnshus äldsta delar uppfördes 1723 och ombyggdes 1754 samt förbättrades åren 1852 och 1882. År 1916 revs masugnspipan helt ned på fem dagar och murades upp igen på tjugofyra dagar. I den nya masugnen blåste man ungefär 5000 ton tackjärn per år. Detta kan jämföras med början av 1800-talet då man endast uppnådde 140 ton per år. Ugnen togs ur produktion 1920. Husets yttre delar renoverades i början av 1980-talet.
HAMMARSMEDJAN
I hammarsmedjan förädlades sprött tackjärn från masugnen till segt stångjärn. Den första smedjan uppfördes under åren 1643-45 med en s k fransk hammare och så småningom infördes vallonsmide d.v.s. med både smälthärd och räckhärd. Den gamla vallonhärden fanns kvar ända fram till 1902 och ansågs då som den äldsta i Uppland. År 1698 brann den gamla hammarsmedjan ned. Nuvarande smedja uppfördes i slaggsten och tegel 1833. År 1903 gick bruket över till lancashiremetoden. Fyra härdar och en koltornsvällugn installerades. Vidare flyttades en ånghammare från Ullfors för att användas som räckhammare. Dessutom fanns en släthammare och en hopslagningshammare förutom den från Västland flyttade mumblingshammaren. Den senare hammaren utbyttes 1917 mot en ny. Hammarna drevs både av ånga och av vattenkraft. Produktionen upphörde 1920. Smedjans yttre genomgick en renovering i början av 1980-talet. Brukets klensmedja är sammanbyggd med hammarsmedjan. Efter en ombyggnad 1880 inrymdes här en mekanisk verkstad.
LABBYT
Hammarsmeder och medhjälpare arbetade i två lag per härd och gick i skift (s k turnej) dygnet runt. Skiftens längd varierade över tiden och kunde vara mellan tre och sex timmar. Smidesarbetet pågick från tidig måndag morgon till lördag eftermiddag. Söndagar och helger var fria, men en från varje härd hade ”jour” för att finjustera eller reparera härden till påföljande arbetsveck. I veckorna gick de vanligen inte hem mellan skiften utan sotiga, svettiga och i arbetskläderna vilade de ut på halmmadrasser i labbyts enkla sängar av hopslagna brädor. Strömsbergs bruks sista labby från 1906 är det mindre vita huset nedan hammarsmedjan mellan röda kolhuset och Tämnarån.
VÅGHUSET
Mitt emot kvarnen ligger våghuset uppfört i mitten av 1800-talet. Här vägdes det järn som skulle fraktas till brukets utlastningshamn vid Snatrabodarna. Från 1874 skeppades järnet sommartid med pråmar och vintertid med slädar till UGJs station Tierp. Från och med vintern 1916 skedde transporterna försöksvis med tåg från Strömsberg sedan egen järnväg anlagts.
BRUKSDAMMEN
Allt sedan brukets tillkomst utgjorde transporterna av varor till och från bruket en källa till stora svårigheter. Sedan järnvägen Uppsala-Gävle byggts kunde malmtransporterna från Dannemora, som alltid gått med hästforor, förenklas genom att en hamn uppfördes i bruksdammen. I maj 1874 drog ångslupen ”Strömsberg” den första malmpråmen från kajen i Skämsta/Tierp. I andra riktningen gick stångjärn. Till kajen i Fors, väster om Tierp, sändes tackjärnsgös från massugnen för vidaretransport med häst till bruket i Ullfors. Pråmtrafiken upphörde, när järnvägen kom till bruket 1917. Dockan på holmen i bruksdammen användes för reparation och underhåll av pråmar och bogserbåt. Vid inloppet finns delar av fundamenten till infarten kvar.
JÄRNVÄGEN
Trots pråmledens fördelar kvarstod svårigheterna med transporter. Leden var grund och krävde underhåll. Den frös på vintern. Omlastningarna mellan pråm och järnväg blev dyra. Därför upprättades en plan och kostnadsberäkning för att anlägga en normalspårig järnväg mellan Tierp och Strömsberg. Koncession beviljades. Den nästan 10 km långa banan öppnades 1917. Drygt 1,5 km stickspår byggdes i bruket. Idag syns banvallarna till de rivna kolhusen och malmbacken. Spåren gick bl a på de stora U-formade betongfundamenten. För att komma till den nybyggda ångsågen anlades bågbron över Tämnarån. I och med att järnproduktionen lades ned 1920 blev trafiken olönsam. Persontrafiken avvecklades 1931 och godstrafiken 1941. Spåren revs 1945.
KVARNEN/SNICKARVERKSTADEN
Nuvarande kvarn byggdes i mitten av 1800-talet,. Senare förlängdes huset för att även inrymma hammarsmedjans blåsmaskin (1903) och ny snickarverkstad. Redan innan bruket anlades fanns i Strömsberg en mjölkvarn som tillhörde bönderna i Dorkarby. Mellan Wervier (den förste bruksägaren) och bönderna fördes långa processer om rätten att hålla kvarn i Dorkarby ström. År 1648 brann den gamla kvarnen och en ny uppfördes på annat ställe i strömmen. Redan i april 1720 gavs bönderna i Östra Vad rätt att i ”evärderlig tid” göra sin husmäld vid kvarnen. Ett kontrakt från 1885 förnyade uppgörelsen.
VATTENSÅGEN
Sågen, som drevs med vatten, byggdes 1860. Den hade två ramar, kant- och hyvelverk. Kapaciteten var 10 000 – 15 000 timmer per år. Fram till att ångsågen byggdes 1911 sågades timmer för brukets behov. Därefter hade bönder i exvis Östra Vad rätt att i ”evärderlig tid” utan ersättning såga sitt husbehovstimmer här.
ÅNGSÅGEN
Ångsågen, som är ett av Upplands längsta trähus, uppfördes 1911 och var i funktion till 1961. I ett intilliggande maskinhus finns ångmaskinen bevarad. Sågen hade tre dubbelramar, kantverk, kap-, list- och klyvsågar, spånhyvel samt hyvelverk. Kapaciteten var 100 000 timmer per år. Idag ryms här ettskogsbruksmuseum, som dokumenterar skogshuggarnas, kolarnas och timmerkörarnas vardag, hjälpmedel och villkor. Museet inrymmer också landets största älghornssamling med tillhörande käkar. Älgarna är skjutna på mark tillhörig Stora Kopparbergs Bergslags ABs skogsförvaltning i Strömsbergs bruk. Samlingen gjordes i ordning under skogsförvaltare Gösta Friebergs (1936-1954) tid.
KOLGÅRDEN
I närheten av ångsågen låg kolgården. Så länge produktionen var igång kolades både s k sågbakar och kolved från skogen. Den sista stora milan tändes 1958. För att visa hur arbetet kring milor bedrevs kolas här sedan 2003 en mindre resmila och en kolarkoja har byggts. Den nutida kolningen börjar fredag morgon före tredje lördagen i augusti och slutar vanligen fyra till fem dagar senare.
SMEDSBOSTÄDERNA
Av den ursprungliga 1600-tals bebyggelsen finns inget kvar. Den bostadsbebyggelse i putsad slaggsten man idag kan se söder om bruksdammen har uppförts från 1789 och trettio år framåt. Husen är moderniserade för en- eller två familjer. Ursprungligen innehöll de flera lägenheter, vanligen ett rum och kök eller bara köksrum. Bakom smedsbostäderna ligger fähusgatan med fähus för de boendes gris, kanske höns, någon ko eller får. Längre bort utbreder sig en bebyggelse från tiden runt sekelskiftet 18-1900. Inom bostadsområdet finns också de gamla skolhusen kvar. I Strömsberg har också funnits värdshus, lanthandel, post, stationshus och länsman.
BAGARSTUGAN
Bagarstugan är uppförd omkring 1850. Den renoverades 1982 av StoraEnso AB åt Strömsbergs Bruksgille och används av gillet för bakning av bl a Strömsbergsbrödet. Privatpersoner kan hyra bagarstugan för bakning av bröd i vedeldad ugn. Stugan är ofta fullbokad från början av oktober till början av december. Baka eget bröd framför allt till jul hör till mångas tradition. Ursprungligen inrymde huset även brukets gemensamma tvättstuga. Den gamla torkvinden på övre plan är ombyggd till samlings- och möteslokal.
SEVÄRDHETER NÄRA BRUKET
Trollgrytan, är en jättegryta som ligger nära vägen mellan Domarbo och Fransäng. I folktron ansågs det medföra tur att lämna en slant som offergåva i jättegrytor. De här grytorna skapades under istiderna. Lösryckta moränblock sköljdes med i det framforsande smältvattnet tillsammans med grus och småsten. Allt hamnade slutligen på glaciärens botten. Där kilades blocket fast i en grop eller spricka i berget. Kraften i smältvattnet fick stenen att rotera. Med tiden bildades grytan. I Trollgrytan ligger den släta, äggformade löpstenen kvar.
En bit in i skogen längs Hemmingsbovägen och inte långt från bruket ligger två sägenomspunna källor. Den ena – Ruddavskällan, var från början en mindre vattensamling (dav). Rudor som också var en matfisk höll vattnet rent. Källan försörjde tidigare stora delar av Strömsbergs bruk med dricksvatten. Det var så gott och rent att också herrgårdsfolket lät hämta sitt vatten här. Idag syns bara en brunnsring i betong. På 1940-talet byggdes ett pumphus. Vattenledningar drogs fram till bruket. Dammen fylldes igen. Idag finns bara ett dike kvar för avrinning av överskottsvatten. Bruket har idag kommunalt vatten.
Den andra – surbrunnen Kyrkmyrskällan, är känd sedan länge som offerkälla. Enligt folktron kunde vattnet bota i stort sett alla sorters skröpligheter och åkommor hos den som offrade en slant. Kyrkobesökare från längre bort än Strömsbergs bruk kunde passera Kyrkmyren och via Norrby nå Tolfta kyrka innan besöket i kyrkan. De kanske släckte törsten vid källan och offrade en slant för välgång. Från tid till annan har skattsökare rensat källan från offergåvor. Surbrunnar har kolsyrehaltigt vatten med hög järnhalt och bubblar litet.
ÖVRIGT
Strömsbergs bruk i Norduppland är fyllt av svensk filmhistoria. Förutom ”Den goda viljan” som gjort succé världen över har ”Vändkorset” och rysaren ”Damen i svart” spelats in här.